sugarspunsister

Här sitter jag innan solen gått upp. Twisted, yes. Välkommen till Sverige och allt det där.
Mörkret lättas dock lite av den fina vita och efterlängtade snön. Hurra! Jag kom ihåg för ungefär två eller tre månader sen, när jag tyckte att det värsta som någonsin skulle kunna hända mänskligheten och mig själv, var just detta vita täcke. Nu har jag (tyvärr) insett att det kanske inte riktigt är sommar längre och jag blev lika glad som vilken snö-lover som helst. Jag gick ut genom ytterdörren i går morse och allt var glimmande vitt täckt kallt vykort. Och då tänkte jag, att det är allt lustigt det där med tid, för att alldeles nyss så var ju allt sol genom träd. Nu hoppas jag att snön ligger kvar. I alla fall det där ögonblicket som det tar tills det blir vår igen.



Just det, det knarrade faktiskt under skorna när jag gick igår.
Äkta knarr!

Limitless undying love.

 

 

Underligt fenomen det där, söndagar.

Idag har jag ätit saffranslängd, lyssnat på bästa pojkarna och gått en sväng i dimman.
Och imorgon mina vänner, ska jag skolka. Det vill säga, jag ska se Dorian Gray på Scalateatern istället för att gå på ultratorr historialektion. Surely this is a good thing?




Dröm söta drömmar.
I'm gonna dream of the city that never sleeps,
but where the people dream anyway.

Och så skrev jag några ord igen. Poesi kanske.


tonight i feel like new york and poetry smoking in an open window
i feel as though the world is creeping up between my sheets and the pages of my book

and hair so golden swirling curling in endless singing

tonight i feel like a dancing writing lover of the past, with wine in one hand and a cigarette in the other

i am the night today and the day tonight
i am the forgotten dream in an anonymous letter to the editor in the daily paper

and they never knew what to do with the lights in the night
frustration and condemnation

tonight i feel like the girl biting her lip and rubbing the mascara of the day before into her eyes
laying on the bed staring at the ceiling

and she never stopped dreaming

i feel as though you should be here with me
biting my lips


[Och det är fint när orden flyter strömmar hoppar.]

Mitt huvud exploderar snart. Mars attack style, I promise.
Så fort jag försöker börja skriva på min hög av uppsatser så väller huvudvärken in och sätter stopp för alla möjligheter att få något gjort. Jag har åtminstone listat ut ungefär hur jag ska strukturera historiauppsatsen på grekisk demokrati. Men skrivandet får nog vänta till imorgon. Det går helt enkelt inte idag, med mörkret som kväver utanför fönstret.

Allt snurrar runt runt i huvudet på mig. Jag försöker att tänka igenom allt gång på gång, få någon ordning på det. Historiauppsats, svenskauppsats, ekonomiprov, ringa Globen och fixa intervju, beställa biljetter till London, inte glömma att fylla i det där papperet, betala resan till Le Havre, historiauppsats, svenskauppsats, ekonomiprov... Cirklar.

Nä, idag skiter jag i det. Jag kan inte annnat.
Nu ska jag tamigfan ta och titta på sista Harry Potter-filmen och låtsas att jag har någon som ler försiktig mot mig över skolböckerna.


Vi ses en annan dag

Hej jag vill åka till New York. Människor, trafik, nya platser, kända platser, något som inte är grått och råkallt. En dag kommer jag att bo där, be it this life or another. Jag kan se det helt tydligt framför mig. Hur det skulle vara. Och just nu vill jag inte vara i grå Stockholm. Jag vill vara därborta istället. Ni vet. Bara där.
Jag vill resaresaresa nu. Och som tur är dröjer det inte särskilt länge innan I'm on the road again. Om mindre än en månad drar jag och syster till London. Äntligen! Det kommer att bli finast.

Hur hemskt det än är när ens päron åker till San Fransisco och New York utan en själv, så kommer det i alla fall hem lite fina saker att glädja sig åt:



Älska.

Gem Archer. Och jag borde skriva något om det. För när jag tänker på det darrar jag till och jag förstår inte. Men vad kan jag skriva? Det blir fult när varenda detalj ska spottas ut på papper.
Det brukar bli så med drömmar. Så svårt att förklara. Varm andedräkt i mitt ansikte, en hand på min arm. Ett "You understand, right?" på äkta Manchester-dialekt ackompanjerat av en uppriktig blick rakt in i ögonen.

Han är mannen som stod på Wembley Stadiums scen och spelade munspel till Whatever.
Han och Noel övade in det på toaletten precis innan de gick på.
Och jag vet det för att för två dagar sen berättade han det för mig.

Det fascinerar mig hur mycket jag har upplevt tack vare Oasis.
Det måste vara för att deras musik skriker: "You're alive, you're fucking alive!".

Imorgon drar det igång igen. Och jag orkar inte. Vill inte.
Lovet var fint. Mycket vilsamt, precis vad jag behövde. Tanken på stora skolan och stora
läxhögen är slightly stressande.

Men det finns alltid något att se framemot. Miranda är här nu till exempel. Skoj skoj!
Och chansen finns att jag blir väldigt väldigt lycklig på fredag. Jag vågar inte hoppas.

[Men gud vad jag hatar mörkret]

Och nu återstår bara att glömma en liten dröm. Det ska jag väl klara av?

Tyvärr är blogg.se ovanligt segt, annars hade ni fått några fina bilder från Skara.
Det blir en anna dag.
(Tack Vilma och Johanna för en underbar vecka!)

So long.

Skara here we come.

Idag har jag tagit femtioelva och tusen ego-bilder. Men det går faktiskt inte att låta bli!
Ja, jag är hur nöjd som helst.
Ja, jag känner mig som en ny människa (utan att överdriva).
Ja, jag har tittat mig själv i varenda bilruta jag passerat.

(Det var väl aldrig nån som trodde att hår var en småsak för mig.)

"Du ser mer vuxen ut, feminin utan att vara flicka". Frisören knows how to say it.
Jag hoppade lyckliga små hoppsaskutt hem från tunnelbanan. "Jubilaaaation, she loves me again!"


HÖSTLOV!

Det skulle nog vara ganska tevligt just nu.
Blått blått. Ljusblått, som himlen en sommardag. Det skulle vara lite så där höstkyligt så att kinderna blir lite rosiga och jag skulle andas andas andas. Flyga framåt och svälja evigheten. Allt skulle vara så mycket större än jag.

Ja, det skulle jag vilja.

1969.

The Who har spelat hela natten. Nu går solen upp och Jefferson Airplane hälsar dagen välkommen med skrikande gitarrer och raspiga stämmor. Ingen i publiken har sovit på två dygn och i ljudmasten dansar ett par i de första solstrålarna. Ingen känner ingen och alla känner alla. Det regnar blommor genom de bleknande stjärnorna och en halv miljon människor delar samma dröm om kärlek och frihet. De trippar hit, de trippar dit och inget är verkligt.

Jag vill dansa mig galen med blommor i håret, kyssa tjugo personer på samma kväll, se en hel värld förändras och tas över, demonstrera mot kriget i Vietnam, vara en del av people in motion, en del av en gemenskap delad av tusetals och åter tusentals ungdomar. Vara en del av tiden då the times were a changin'.

Bakåtsträvande? I don't really care.
För ibland är en dröm det finaste man har.

En dag, mina käraste vänner, ska vi köra in i San Fransisco med håren fladdrande i vinden och verkligheten får allt ta och flytta på sig ett litet tag.



We're gonna start a revolution.

 

 

Nobody told me there would be days like these

69 år

(Världen snyggaste bild snodd av Johanna)

Idag har jag inte gjort mycket. Har knappt gått upp ur sängen för att vara exakt.
Vad jag däremot har gjort är att titta på två Upp till kamp-avsnitt på raken. Ren njutning. Så. Jävla. Bra.
Jag har sagt det förut och säger det igen, kan någon snälla ta mig till 1968?

[Och ja, det känns rätt nice att han där i sista scenen,
han som skrev hela soundtracket, har gett mig en kram]

Halstabletter är bra. Te ännu bättre.
Gnarls Barkley idag.
The Who i en mörk källare för alltid.

Nu har hösten kommit. Men det känns okej.
(Fast jag saknar fortfarande ljusrosa sommarkvällar)

Filmer jag vill se på bio:

- (500) Days of Summer
- Taking Woodstock
- Bright Star
- Up

Positively 4th Street.

Klockan är 00.04 och jag i hela min existens är tillbaka i Bottna. Sången ovan spelar i Marias vinylspelare, vibrerar i golvets brädor och letar sig ut under äppelträden. Pappa står vid det öppna fönstret och diskar, mamma rensar ogräs i rabatten och Maria ligger i hängmattan med filthatten över ögonen och en bok i handen.

Gruset under fötterna, gräset och så den varma furstutrappan. Flugor som surrar.
Där vill jag vara. Jag vill dansa runt till Bobs röst utan att ha en aning om vad orden han sjunger betyder. Tillbaka till när sommaren varade i ett år och jag fortfarande kunde skriva historier om barnhusbarn. Till då när vi åt ostkrokar framför friidrotten på kvällen och Johanna och jag la Bamsepussel på vardagsrumsgolvet.

Vem behöver växa upp? Vem behöver ungdomen med all sin romantik, dans och äventyr?
Jag vill gå genom skogen och älska träden på det där sättet som tappas bort när man är 17 och har för mycket att göra.

Nu tänker jag gå ut i trädgården och titta på stjärnorna

Klockan är 00.16.
Godnatt.

Världen borde vara paisleymönstrad.

Och jag borde göra mina läxor, verkligen.
Men istället har jag hittat ett par underbara (dyra) 60-talsinspirerade kängor.
Tänk så det kan gå.