sugarspunsister

Världen borde vara paisleymönstrad.

Och jag borde göra mina läxor, verkligen.
Men istället har jag hittat ett par underbara (dyra) 60-talsinspirerade kängor.
Tänk så det kan gå.

Jag vill stå på ett berg och se ut över en stad. Jag vill att det ska vara tidig morgon och jag vill att
introt till Baba O'Riley ska vibrera i luften omkring mig. Vinden ska blåsa mitt hår över ända och jag ska ha varit vaken hela natten.


Jag har pluggat alldeles för mycket idag.
Alla uppsatser, texter och dokument får mig att känna mig
instängd.

Men om två dagar åker jag till Paris.

Kväll med Ylva. Ljus rökelse piratradio



Och när det är vi är det alltid 1967 oavsett verkligheten utanför fönstret

Vet ni, att om man lyssnar på Don't look back in anger, och tittar ut på molnen samtidigt, så flyger man?
Och lyssnar man på Live forever så blir man odödlig i 4.37 sekunder.
Och när man hör Listen up så vet man att man klarar sig, även om bara till imorgon.

Alive, would be the word, yes.
För en vinterdag när alla andra var på franskan så stod jag framför en spegel på en allmän toalett i ett köpcenter och var lyckligare än jag någonsin varit förut.
En gång klev jag in på en gigantisk arena och fick gråten i halsen av att se de tusentals röda sätena.
Och en gång, en gång stod jag vid mitt öppna fönster, såg på himlen till tonerna av rock'n'roll och visste att världen låg därute någonstans på en smutsig bakgata.


"Världens bästa band blev också världens största. Jag tror aldrig det kommer att hända igen"


Sen vet jag inte vad mer. Tro på livet, frihet och kärlek. Så jävla mycket kärlek.
And it really has been a fucking pleasure. Det kommer det alltid att vara. This is not the end.