sugarspunsister

Underligt fenomen det där, söndagar.

Idag har jag ätit saffranslängd, lyssnat på bästa pojkarna och gått en sväng i dimman.
Och imorgon mina vänner, ska jag skolka. Det vill säga, jag ska se Dorian Gray på Scalateatern istället för att gå på ultratorr historialektion. Surely this is a good thing?




Dröm söta drömmar.
I'm gonna dream of the city that never sleeps,
but where the people dream anyway.

Och så skrev jag några ord igen. Poesi kanske.


tonight i feel like new york and poetry smoking in an open window
i feel as though the world is creeping up between my sheets and the pages of my book

and hair so golden swirling curling in endless singing

tonight i feel like a dancing writing lover of the past, with wine in one hand and a cigarette in the other

i am the night today and the day tonight
i am the forgotten dream in an anonymous letter to the editor in the daily paper

and they never knew what to do with the lights in the night
frustration and condemnation

tonight i feel like the girl biting her lip and rubbing the mascara of the day before into her eyes
laying on the bed staring at the ceiling

and she never stopped dreaming

i feel as though you should be here with me
biting my lips


[Och det är fint när orden flyter strömmar hoppar.]

Mitt huvud exploderar snart. Mars attack style, I promise.
Så fort jag försöker börja skriva på min hög av uppsatser så väller huvudvärken in och sätter stopp för alla möjligheter att få något gjort. Jag har åtminstone listat ut ungefär hur jag ska strukturera historiauppsatsen på grekisk demokrati. Men skrivandet får nog vänta till imorgon. Det går helt enkelt inte idag, med mörkret som kväver utanför fönstret.

Allt snurrar runt runt i huvudet på mig. Jag försöker att tänka igenom allt gång på gång, få någon ordning på det. Historiauppsats, svenskauppsats, ekonomiprov, ringa Globen och fixa intervju, beställa biljetter till London, inte glömma att fylla i det där papperet, betala resan till Le Havre, historiauppsats, svenskauppsats, ekonomiprov... Cirklar.

Nä, idag skiter jag i det. Jag kan inte annnat.
Nu ska jag tamigfan ta och titta på sista Harry Potter-filmen och låtsas att jag har någon som ler försiktig mot mig över skolböckerna.


Vi ses en annan dag

Hej jag vill åka till New York. Människor, trafik, nya platser, kända platser, något som inte är grått och råkallt. En dag kommer jag att bo där, be it this life or another. Jag kan se det helt tydligt framför mig. Hur det skulle vara. Och just nu vill jag inte vara i grå Stockholm. Jag vill vara därborta istället. Ni vet. Bara där.
Jag vill resaresaresa nu. Och som tur är dröjer det inte särskilt länge innan I'm on the road again. Om mindre än en månad drar jag och syster till London. Äntligen! Det kommer att bli finast.

Hur hemskt det än är när ens päron åker till San Fransisco och New York utan en själv, så kommer det i alla fall hem lite fina saker att glädja sig åt:



Älska.

Gem Archer. Och jag borde skriva något om det. För när jag tänker på det darrar jag till och jag förstår inte. Men vad kan jag skriva? Det blir fult när varenda detalj ska spottas ut på papper.
Det brukar bli så med drömmar. Så svårt att förklara. Varm andedräkt i mitt ansikte, en hand på min arm. Ett "You understand, right?" på äkta Manchester-dialekt ackompanjerat av en uppriktig blick rakt in i ögonen.

Han är mannen som stod på Wembley Stadiums scen och spelade munspel till Whatever.
Han och Noel övade in det på toaletten precis innan de gick på.
Och jag vet det för att för två dagar sen berättade han det för mig.

Det fascinerar mig hur mycket jag har upplevt tack vare Oasis.
Det måste vara för att deras musik skriker: "You're alive, you're fucking alive!".

Imorgon drar det igång igen. Och jag orkar inte. Vill inte.
Lovet var fint. Mycket vilsamt, precis vad jag behövde. Tanken på stora skolan och stora
läxhögen är slightly stressande.

Men det finns alltid något att se framemot. Miranda är här nu till exempel. Skoj skoj!
Och chansen finns att jag blir väldigt väldigt lycklig på fredag. Jag vågar inte hoppas.

[Men gud vad jag hatar mörkret]

Och nu återstår bara att glömma en liten dröm. Det ska jag väl klara av?

Tyvärr är blogg.se ovanligt segt, annars hade ni fått några fina bilder från Skara.
Det blir en anna dag.
(Tack Vilma och Johanna för en underbar vecka!)

So long.