sugarspunsister

Jag har sett det här. Jag har varit här. Trots snön som ligger tät utanför fönstret och solen som går ner innan tre och franskaläxan som precis har gjort sig påmind så har jag varit här. I vintervardag är det fint, om än overkligt, att tänka sig. Att tänka sig att äventyr inte bara är framtid utan även dåtid.



















Och jag undrar ibland, varför jag sitter här när jag när jag har varit på platser som dessa.
Fast mest känner jag mig glad. Glad för att jag redan sett lite av det jag drömmer om.

Lite D-vitaminer såhär i mörkret. Känns det som.

(Och nu ska jag sova innan jag trasslar in mig mer i ord för jag vet inte om det var såhär jag menade. Kanske någon förstår ändå?)