sugarspunsister

Skara here we come.

Idag har jag tagit femtioelva och tusen ego-bilder. Men det går faktiskt inte att låta bli!
Ja, jag är hur nöjd som helst.
Ja, jag känner mig som en ny människa (utan att överdriva).
Ja, jag har tittat mig själv i varenda bilruta jag passerat.

(Det var väl aldrig nån som trodde att hår var en småsak för mig.)

"Du ser mer vuxen ut, feminin utan att vara flicka". Frisören knows how to say it.
Jag hoppade lyckliga små hoppsaskutt hem från tunnelbanan. "Jubilaaaation, she loves me again!"


HÖSTLOV!

Det skulle nog vara ganska tevligt just nu.
Blått blått. Ljusblått, som himlen en sommardag. Det skulle vara lite så där höstkyligt så att kinderna blir lite rosiga och jag skulle andas andas andas. Flyga framåt och svälja evigheten. Allt skulle vara så mycket större än jag.

Ja, det skulle jag vilja.

1969.

The Who har spelat hela natten. Nu går solen upp och Jefferson Airplane hälsar dagen välkommen med skrikande gitarrer och raspiga stämmor. Ingen i publiken har sovit på två dygn och i ljudmasten dansar ett par i de första solstrålarna. Ingen känner ingen och alla känner alla. Det regnar blommor genom de bleknande stjärnorna och en halv miljon människor delar samma dröm om kärlek och frihet. De trippar hit, de trippar dit och inget är verkligt.

Jag vill dansa mig galen med blommor i håret, kyssa tjugo personer på samma kväll, se en hel värld förändras och tas över, demonstrera mot kriget i Vietnam, vara en del av people in motion, en del av en gemenskap delad av tusetals och åter tusentals ungdomar. Vara en del av tiden då the times were a changin'.

Bakåtsträvande? I don't really care.
För ibland är en dröm det finaste man har.

En dag, mina käraste vänner, ska vi köra in i San Fransisco med håren fladdrande i vinden och verkligheten får allt ta och flytta på sig ett litet tag.



We're gonna start a revolution.

 

 

Nobody told me there would be days like these

69 år

(Världen snyggaste bild snodd av Johanna)

Idag har jag inte gjort mycket. Har knappt gått upp ur sängen för att vara exakt.
Vad jag däremot har gjort är att titta på två Upp till kamp-avsnitt på raken. Ren njutning. Så. Jävla. Bra.
Jag har sagt det förut och säger det igen, kan någon snälla ta mig till 1968?

[Och ja, det känns rätt nice att han där i sista scenen,
han som skrev hela soundtracket, har gett mig en kram]

Halstabletter är bra. Te ännu bättre.
Gnarls Barkley idag.
The Who i en mörk källare för alltid.

Nu har hösten kommit. Men det känns okej.
(Fast jag saknar fortfarande ljusrosa sommarkvällar)

Filmer jag vill se på bio:

- (500) Days of Summer
- Taking Woodstock
- Bright Star
- Up

Positively 4th Street.

Klockan är 00.04 och jag i hela min existens är tillbaka i Bottna. Sången ovan spelar i Marias vinylspelare, vibrerar i golvets brädor och letar sig ut under äppelträden. Pappa står vid det öppna fönstret och diskar, mamma rensar ogräs i rabatten och Maria ligger i hängmattan med filthatten över ögonen och en bok i handen.

Gruset under fötterna, gräset och så den varma furstutrappan. Flugor som surrar.
Där vill jag vara. Jag vill dansa runt till Bobs röst utan att ha en aning om vad orden han sjunger betyder. Tillbaka till när sommaren varade i ett år och jag fortfarande kunde skriva historier om barnhusbarn. Till då när vi åt ostkrokar framför friidrotten på kvällen och Johanna och jag la Bamsepussel på vardagsrumsgolvet.

Vem behöver växa upp? Vem behöver ungdomen med all sin romantik, dans och äventyr?
Jag vill gå genom skogen och älska träden på det där sättet som tappas bort när man är 17 och har för mycket att göra.

Nu tänker jag gå ut i trädgården och titta på stjärnorna

Klockan är 00.16.
Godnatt.