sugarspunsister

Och så var man där igen. Med matteläxan och den gigantiska psykologiboken väntandes i väskan och med en väckarklocka som ringde ångestfullt tjugo över sex på morgonen. Och nej, imorgon kan jag inte alls ligga i sängen till klockan tolv, och nej vi ska inte se Håkan på Stora Scenen och inte ska vi ta tåget till Venedig heller.

På något sätt så är det ändå rätt okej, till och med några glimtar av "det här känns ganska roligt" fladdrar förbi när man sitter där i klassrummet. Jag har kommit på, att i år är det inte så mycket skolan som stöter ifrån, som det är sommaren som drar tillbaka. Och jag vill tillbaka. Varje år samma sak, känslan av att sista lovdagen är ens sista dag i livet. Fast så är det ju inte, upptäcker man sen efter några veckor.

Fast visst var det en bra sommar? En underbar, fantastisk, never-to-forget-sommar. Peace and Love. Wembley Stadium. Kanaler, klippor och berg. Sena sena kvällar. Svajjande björkar. En hel massa kärlek.

Solen lyser fortfarande genom lövkronorna på väg hem från tunnelbanan och igår åt vi middag ute.
Så länge det är så, så kan jag överleva att jag måste gå och läsa 19 sidor psykologi nu.


Men hur kan frånvaron av en enda person göra korridorerna så otroligt tomma?